En månad. Idag är det exakt en månad sen jag landade med planet utanför Kansas City, Missouri. Minns att jag var jättenervös när jag såg att de stod utanför och väntade, att jag babblade jättemycket för jag var nervös och sen blev helt tyst. Det var min största rädsla inför mitt år, första mötet. Första skoldagen kändes som ingenting i jämförelse mot första mötet, att börja prata engelska, inte hamna i någon obekväm situation, vara trevlig, hoppas att man förstog allting osv. Nu i efterhand kan jag bara säga till alla som kommer åka iväg att tänk inte på det! Det var ingenting, samtalsämnen och allt sånt kommer naturligt och det är absolut inget att oroa sig för! 

 

Det känns som det var så längesen jag kom hit, som jag levt här så länge, men ändå minns jag dagen jag kom hit som igår. Jag gick inte och lade mig förrän vid 11 pm, ville komma in i tiderna på en gång, var så trött den kvällen. Vi hade bara pratat, och jag menar, klart det inte är helt naturligt första kvällen (beror dock på familj, min var super) men ju mer man bjuder på sig själv ju bättre går det. Jag skämtar fortfarande/skojar om mig själv när jag hakar upp mig på något ord. Jag känner att min engelska har blivit så mycket mer flytande. Dock glömmer man svenska språket helt sjukt fort (har alltid ogillat när folk säger så, det känns så skrytit "åh vad jag är engelsk.." MEN har ändrat mig nu). Igår skulle jag översätta siffran 18 och fastnade mellan orden årtan, arthån, arton och artån. 

 

Första skoldagen är verkligen inte farlig, visst, det är lite ensamt för du känner ingen, men det blir bättre. För mig personligen har jag tyckt det tagit ett tag innan andra elever i klassen började prata med mig. Jag tror de var lite "rädda" för mig, men efter som första veckan gick har de börjat förstå att jag också är människa och ska vara här ett år. Blir så glad när människor jag aldrig pratat med kommer upp och vill att jag ska gå med i simlaget, gå på matcher, ta vissa klasser osv. 

 

På en månad har det hänt så mycket. Jag har inte varit ledig en enda dag, jag har alltid saker att göra, jag känner mig som en del av min familj här, jag har verkligen kommit in i Abbys kompisgäng, jag spelar tennis i skolan lag, jag ska förhoppningsvis vara del i en skoluppsättning (musikal), jag sjunger i skolkören, ja, listan är så lång. Detta året är so far det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Om du som läser någon gång har haft en tanke på att göra detta och har möjligheten, TA DEN. Du kommer inte ångra dig (kan inte lova helt 100 men)! En månad har gått så himla fort och jag är rädd att det kommer gå lika fort hela året. Ett år är så otroligt kort när man får uppleva nya saker, träffa nya människor, se nya platser och uppleva en helt ny kultur. Kan inte få ner hur lycklig jag är just nu, oavsett om jag har läxor som ska göras, att jag måste städa rummet eller packa min tennisväska. I helgen väntar en resa till Wisconsin och en matfestival och helgen efter det är det Homecoming!  

 

¡adios amigos!

Nu har jag inte bloggat på nästan en vecka, både bra och dåligt. Jag vill inte ha mycket tid till datorn och telefonen, har jag inte det har jag verkligen levt till fullo här och varit upptagen (vilket jag är!). Samtidigt så är detta som en dagbok så jag ska kunna titta tillbaka på mitt år och se dag för dag. Så det är verkligen svårt. Måste fundera på hur jag ska göra. 

 

Jag vet inte om någon som läser detta har upplevt känslan av att få reda på sin värdfamilj man ska bo hos i ett år? (troligtvis inte, har ju inte så många läsare). (hej Sara, farmor och farfar!)

Jag blev i alla fall väldigt överraskad över hur jag reagera på att få värdfamilj, hade inte tänkt mig att jag skulle bli så glad som jag blev(hade inga förväntningar alls direkt). Känns som jag går runt med ett leende på läpparna hela tiden och jag är så himla exalterad, kan typ inte sova på nätterna längre för jag sitter med datorn på googlemaps och vandrar omkring på gatan och hela staden där jag ska bo i ett år. Kollar även upp skolan och aktiviteter som finns, lagen, min värdsysters bilder på facebook och mycketmycket mera. Blir så himla glad och allt så. Fast det blir ju mindre tid till skolan är klart. Men nu är det bara 52 dagar kvar. Sen. Är. Det. Sommar. 

 

April månad känns så nice. Det händer något på skolan. Alla ekonomiare tar fram sina skinnjackor(det gör alla), rayban-solbrillor och sätter på sig något annat väldigt fashionabelt (nej har inga fördomar). Utanför G-huset kommer alla rökarna ut och välkomnar en när en ska in i byggnaden. Teknikarna kan helt plötsligt hoppa tjocka-feta-vinterjackan som de annars har för att gå de drygt 500 meterna från Norra till maten. Estetarna-musik blir mer färgglada och ännu mer kreativa och det spelas som aldrig förr på tredje våningen. Om man tar turen förbi receptionen möts man av floristernas vackra blomarrangemang i trappan och på väggarna. Samhällarna letar desperat efter sommarens trender så de kan instagrama bilder på sånt som kommer bli populärt innan alla andra.  Vårdprogrammets klassen (99% tjejer) springer ut varje lunch för att få till den där perfekta brännan som alltid blir lite för röd mot vad de hade föreställt sig, men det gör inget, för det går ju att facebooka och twittra om det då! *puh* Barn och fritid hatar skolan ännu lite till och planerar att det ska vara något som iiiiiingen annan vart på karnevalen (typ polis och tjuv). Humanisterna chillar. Restaurang-barnen bjuder på "trerättersmåltid, vårmeny!" som sedan visar sig vara köttbullar till varmrätt. 

 

Sedan har vi naturarna, möjligen de tråkigaste av dem alla. De går i samma kläder, de har mer arbete än någonsin vilket gör att de bara håller sig inne och pluggar och deras höjdpunkt på veckan är halvtimmen på onsdagar då de har fika. Dessutom har de köpt in schackbord till E-huset för att få oss ännu lite nördigare och det har lyckats! Det är verkligen "the place to be".