En månad. Idag är det exakt en månad sen jag landade med planet utanför Kansas City, Missouri. Minns att jag var jättenervös när jag såg att de stod utanför och väntade, att jag babblade jättemycket för jag var nervös och sen blev helt tyst. Det var min största rädsla inför mitt år, första mötet. Första skoldagen kändes som ingenting i jämförelse mot första mötet, att börja prata engelska, inte hamna i någon obekväm situation, vara trevlig, hoppas att man förstog allting osv. Nu i efterhand kan jag bara säga till alla som kommer åka iväg att tänk inte på det! Det var ingenting, samtalsämnen och allt sånt kommer naturligt och det är absolut inget att oroa sig för! 

 

Det känns som det var så längesen jag kom hit, som jag levt här så länge, men ändå minns jag dagen jag kom hit som igår. Jag gick inte och lade mig förrän vid 11 pm, ville komma in i tiderna på en gång, var så trött den kvällen. Vi hade bara pratat, och jag menar, klart det inte är helt naturligt första kvällen (beror dock på familj, min var super) men ju mer man bjuder på sig själv ju bättre går det. Jag skämtar fortfarande/skojar om mig själv när jag hakar upp mig på något ord. Jag känner att min engelska har blivit så mycket mer flytande. Dock glömmer man svenska språket helt sjukt fort (har alltid ogillat när folk säger så, det känns så skrytit "åh vad jag är engelsk.." MEN har ändrat mig nu). Igår skulle jag översätta siffran 18 och fastnade mellan orden årtan, arthån, arton och artån. 

 

Första skoldagen är verkligen inte farlig, visst, det är lite ensamt för du känner ingen, men det blir bättre. För mig personligen har jag tyckt det tagit ett tag innan andra elever i klassen började prata med mig. Jag tror de var lite "rädda" för mig, men efter som första veckan gick har de börjat förstå att jag också är människa och ska vara här ett år. Blir så glad när människor jag aldrig pratat med kommer upp och vill att jag ska gå med i simlaget, gå på matcher, ta vissa klasser osv. 

 

På en månad har det hänt så mycket. Jag har inte varit ledig en enda dag, jag har alltid saker att göra, jag känner mig som en del av min familj här, jag har verkligen kommit in i Abbys kompisgäng, jag spelar tennis i skolan lag, jag ska förhoppningsvis vara del i en skoluppsättning (musikal), jag sjunger i skolkören, ja, listan är så lång. Detta året är so far det bästa jag någonsin gjort i mitt liv. Om du som läser någon gång har haft en tanke på att göra detta och har möjligheten, TA DEN. Du kommer inte ångra dig (kan inte lova helt 100 men)! En månad har gått så himla fort och jag är rädd att det kommer gå lika fort hela året. Ett år är så otroligt kort när man får uppleva nya saker, träffa nya människor, se nya platser och uppleva en helt ny kultur. Kan inte få ner hur lycklig jag är just nu, oavsett om jag har läxor som ska göras, att jag måste städa rummet eller packa min tennisväska. I helgen väntar en resa till Wisconsin och en matfestival och helgen efter det är det Homecoming!  

 

¡adios amigos!